På gudskärlekens omedelbarhets väg behöver vi inte tänka tillbaka på våra bikter,
om vi har levt i en sådan tradition eller oroligt se fram emot någon årlig biktplikt; sam-
talet med Gud får nu helt enkelt träda in i en fullkomlig själsfrid, när vi bekänt våra
många fel för Gud . Detta är det enda vi kan göra. Ett besök i biktstolen skulle bli en
upprepning och vi skulle behöva tala tomma ord. Vi överlämnar oss i vardagen istäl-
let - för tid och evighet.
Vi är skapade för Gud som den katolska katekesen uttrycker det: "Gud är oändligt
fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt Han att skapa människa för att hon
skulle få del av hans eviga liv. Därför är Han alltid och överallt nära människan. Han
kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft
älska honom." (Prologen I.) I Guds gudskärlekens omedelbarhet kommer vi bättre
att inse vad som fattas oss, än hos någon andlig vägledare eller biktfader. Vi kan på
ett nogrannare sätt varsebli det som saknas i oss själva. Vi kan se hur fixering vid
andlig framgång under fullkomlighetens täckmantel ännu binder oss vid oss själva
och hindrar oss från att höja oss upp till Gud. Många använder kyrkan på detta sätt.
En stor envishet som liknar istadighet karaktäriserar gudskärlekens omedelbarhet.
Hända vad som hända vill, tänker vi, under resten av vårt sorliga liv. Vi ska i alla fall
utföra alla handlingar av kärlek till den Gud som kallar alla människor till sig. Genom
att glömma oss själva och gärna gå förlorade för Guds skull öppnar vi oss för det fak-
tum att Han ändå finner oss där vi hamnat.
Den envisa gudskärlekens omedelbarhet avlöser den bindning som människan vanligen
har till sin egen vilja. I allt som hände oss ser vi ingenting annat än Guds befallning - i nöd
som i lust.
Detta bevarar oss i en sorts överliggande ständig frid och ro, ungefär som klippan i
det rykande havet. Vi behöver inte så många nyheter om världen. Vi kan låta folk berätta
för oss i stora drag. Vi behöver inte bli så förvånade när all möjlig ondska och förvirring sker
runt omkring i världen utan tvärtom kan vi överraskas över att världen inte är i ännu
värre skick, med tanke på den ondska som syndaren är i stånd till. I stället kan vi i
vardagens bön och verksamhet lyfta upp vår ande till Gud och följa all gudstjänsts centra-
la uppmaning: upplyft era hjärtan!
Få nyhetsuppläsare vet om det men Gud tillåter världens onda ting av skäl som är
synnerligen rättmätiga och faktiskt mycket nyttiga med tanke på den universella plan, som
hans handlande har för världen. Efter att vi har bett för syndarna behöver vi inte sörja
så mycketmer utan låta fåfängans marknad och krigets vindar sköta sig själva. När
saker händer i vår omgivning som drabbar oss kan vi ändå tro, att de som beslutat
detta har sina skäl, det enda vi har att göra är nu att sätta beslutet i verket
och inte tala mer om saken. Friden går före våra föreställningar om rättvisa därför att
Han handlar.
Inför varje resa med bil eller flyg kan vi fråga oss vad vi skulle välja: att få bli kvar än-
nu en tid i detta livet för att synda och samla fler förtjänster eller att redan nu genom
en oförutsedd olycka få del av Gud i himlen. Omedelbarhetens dygd gör att vi utan att
tveka överlämnar detta val åt Gud och att vi för vår del inte har något annat projekt
än att i frid vänta på att Gud skall uppenbara sin vilja genom det som faktiskt sker.
Denna till synes passiva inställning får oss att leva i stor likgiltighet inför alla jordiska
ting och i en egenartad frihet. Vi behöver inte tillhöra något idelogiskt parti, inte ens nå-
gon särskild konfession. Gudskärlekens omedelbarhet ger oss inte någon övertygad bö-
jelse eller ideologisk viljeinriktning hos oss. Gud lovade Abraham att samla ett heligt
folk kring sig vid tidens slut, det är den enda ideologin som faller sig naturlig. Patriotis-
men bemäktigar oss knappast, inte heller internationalismen. Vi vill det goda i all-
mänhet och låter oss svårligen påverkas av någon politisk eller ideologisk rörelse.
Eftersom vi snarast är medborgare i himlen genom gudskärlekens omedelbarhet
finns det just ingenting på jorden som utövar någon egentlig ideologisk lockelse
på oss. Trots att somliga vill ha kristendomen till en religiös ideologi blir vårt synsätt
inte begränsat av tiden eller idéutvecklingen.
Den devis vi snarare lever efter blir: lovad vare Du Evige ! Eftersom vi i första hand
betraktar den Evige, fungerar ingen tidslig ideologi.
Genom gudskärlekens omedelbarhet i Guds nåd blir allt tidsbundet likgiltigt, varje
plats, varje syssla. Den gode Vännen som vi helst talar med finns överallt och i all
verksamhet. "Över allt och i allt" sa dominikanerbrodern Jean Paillard vid ett
biktsamtal, vi finner Guds närhet lika väl när vi lagar mat som när vi undervisar i sko-
klan, likaväl på tunnelbanan som i cellen på reträtten. Vi har ingen brådska att få gö-
ra heliga handlingar i kyrka eller kapell, för i vårt vanliga arbete finns samme fullkom-
lige Gud att älska och att tillbedja som mitt i öknen.
Vårt enda hjälpmedel för att närma sig Gud är själva gudskärlekens omedelbarhet i
det nu vi är verksamma genom. Att göra allt av kärlek till honom genom att enkelt och
envist vara nära, gör det likgiltigt om han sysslar med en sak eller med en annan, ba-
ra vi gör den för Guds skull. En gammal tant i Härjedalen sjöng ofta på en lite snutt: I
Jesu namn jag gör det här, så blir det ock ett kärt besvär ! Det var hon själv i relation
till Herren och inte saken i sig som angick henne. Som filosofen Kant sa: ju mer vi
gör det som står i motsats till vår naturliga böjelse, desto större förtjänst ryms i detta
handlande. Vidare inser vi, att sakens ringhet inte i någon mån förminskar det värde
som vår offergåva har. Gud behöver inte någonting. Han ser i våra verk bara till den
kärlek, med vilken de utförs.
Vi kan ha stor viljestyrka eller liten, vi kan vara dristiga eller tveksamma. Det enda
väsentliga är den enkla och omedelbara närheten till Honom som alltid är själva se-
endet och leendet - snarare än att Gud ler och ser som människor gör det. Det gör
han knappast. Förutom Gud finns det helt enkelt ingenting som vi beundrar, ingenting
som förvånar oss och ingenting som vi fruktar. Denna situation uppstår lätt när vi
med den själsstyrka vi faktiskt har, praktiserar gudskärlekens omedelbarhet. Detta
sätt att förhålla sig till Gud, får oss att se på honom sådan han i verkligheten är, alltså
såsom den högsta rättvisan och den oändliga godheten, givare av det rätta oc färdi-
ga tillstånd vi kallar frälsning. Vi får i denna dygd ett stöd och en visshet om att Gud
inte sviker som omedelbar närhet i själva varat. Vi behagar Gud genom enkelheten,
vi blir mer beredda att göra allt och lida allt för hans kärleks skull.
Många söker en andlig ledare. Inom alla ordnar finns en andlig vägledning, oilka and-
liga vägar att gå, andliga råd. Men genom gudskärlekens omedelbarhet visar de
sysslor vi har i vardagen, på jobbet, i familjen, på lediga stunder, vad vi sk göra på
det yttre planet, och evangeliet förehåller oss förpliktelsen att älska Gud av hela sitt
hjärta och ta emot den Jesus som säger: Jag är Messias. Eftersom vi har detta kan
det tyckas att en andlig ledare inte är av nöden, och behovet av en biktfader för att få
sina synder förlåtna tycks också vara önskvärt med inte nödvändigt. Tvärtom är det
vanligt med falsk trygghet och förvirrande förtröstan på yttre medel för närheten till
Gud. Kyrka och andliga förättningar blir till den värld som Gud ständigt vill få oss att
lämna för att vara in hans eget sällskap i vad vi än håller på med.
Personer som i det andliga livet bara låter sig ledas av sina egna böjelser och käns-
lor - sin egen "emotiva intelligens" - de som tror att andligt liv går ut på att granska
sina tillstånd för att upptäcka om de har några fromma känslor eller inte, alla sådana
människor kommer varken att finna stadga eller
något tryggt levnadssätt i Guds närhet. Emotioner och tillstånd växlar ständigt och
själva flödet är Guds skapelse, inte våra egna prestationer på det känslomässiga om-
rådet. Det är bätte att vi tar emot naturen i våra kroppar som den är och överger fa-
scinationen för att istället praktisera gudskärlekens omedelbarhets dygd i samtal med
Honom som lyssnar.
Den som står fast på trons väg, vilken aldrig förändras men ständigt är frihet i varda-
gens växlingar av tillstånd och händelser, har alltid sinnesro, ty han lägger sig inte
vinn om något annat än att utföra de vardagshandlingar, som dyker upp där Gud pla-
cerat honom. Utan att jaga i det förflutna eller förlora sig i framtiden, för det förflutna
är borta och framtiden har inte nått oss än, betrakta nuet sådant det är för trons
ögon. Detta nu kanske är smärtsamt för oss och liksom St Filip och hans syster Ma-
riamne får vi utstå smärtorna med glädje i Hans tjänst. Trots att varje dag har smärtor
åt oss kan vi i Hans tjänst utföra dagens sysslor i gudskärlekens omedelbarhets dygd
- och då får smärtorna en annan mening. Vi lär oss hur beroende och samexisteran-
de vi är med allting annat i den stora magiska skapelsen.
I stället för att uppmärksamma våra inre böjelser och granska den väg där vi går
fram, betraktar vi bara Gud, vägens eviga ändpunkt omedelbart nära oss. Tron är
samtidig med svårigheter och smärton och vi går med stora steg fram mot Honom
genom att öva sig i rättfärdighet, kärlek och ödmjukhet, allt under det att vi är mer in-
ställda på att handla än att tänka på vad vi gör. Alltför bundna vid det synliga, vid den
synliga kroppen, glömmer vi den omedelbara osynligheten. Genom tron ser vi det
osynliga när vi vilar eller arbetar, äter, talar med folk. Vi tillåter oss vara ljus i smär-
tornas mörker.
Fromhet är främmande för dagens kultur, men den finns att ta emot i gudskärlekens
omedelbarhets dygd. Fromhet som vilar på denna gudskärlekens omedelbarhet, är
inte underkastad visioner eller andra osedvanliga ting, det hänger ingen helig aura
kring oss. Vi blir snarare övertygade om att också de visioner som är äkta, oftast är
tecken på svaghet hos den själ, som bryr sig mer om Guds gåva än om honom själv.
Alltför mycket väsen görs fortfarande av osedvanliga tecken och händelser och effek-
ten blir att Guds enkelhet i vardagens små handlingar förbises. När vi lever i Herrens
sällskap helt i skymundan, växer fromheten av sig själv, den blir det naturliga sättet
att röra sig på, tänka på, vilja, erfara.
Sunda förnuftet och det ljus som vi får genom enkel och omedelbar tro, skyddar oss
mot de klippor som alltid dyker upp som grynnor i andens farvatten och mot vilka så
många själar lider skeppsbrott nuförtiden, eftersom de överlämnar sig i hög grad åt
världsliga bekymmer och definitioner av livets karaktär. De låter sig bli offer för den
världsliga kärleken till nymodigheter, åt sin egen fantasi, åt nyfikenhet och åt mänsk-
liga bevekelsegrunder. Kroppen och psyket hamnar ständigt i stressade och eländiga
tillstånd och någon samvaro med Gud är inte att tänka på. Många försöker kontrolle-
ra hysterin med lyckas inte helt.
Ingenting är lättare att undgå än dessa faror, om man bara söker gudskärlekens
omedelbarhet. Detta nu bebos av Gud. Om du ställer dig där är ni båda tillsammans.
Det allt som behövs. När det gäller fromhet bör man vara misstänksam mot allt som
är mer komplicerat än så. Denna så nödvändiga dygd tillhör inte de andliga program
eller övningar, som blir mer fulländade allt eftersom övandet pågår. Den får tvärtom
hela sin fullkomning redan i sin första gudskärlekens omedelbarhet. Jesus Kristus
lärde sin Kyrka allt som är nödvändigt för henne, antingen personligen eller genom
den Helige Ande, och själva närvaron av Herren var det första steget i frälsningen.
Detta är detsamma som kyrkans tro, den trygga väg, som ger själen möjlighet till
Herrens sällskap.
Om man inte nöjer sig med gudskärlekens omedelbarhet av Hans närvaro utan vill
bygga vidare och utveckla sättet att umgås med Gud, uppstår risken för ett förvärlds-
ligande av själva det andliga livet. Det behöver inte beyda oärlighet eller högmod,
men det komplicerar och hindrar den enkla samvaron med Herren i vardagens syss-
lor och bekymmer. En präst kan hålla en lång och strålande predikan men sucka på
väg ner för trappan till predikostolen eftersom han är långt från samvaron med den
Herren han ska tjäna.
Efter att ha talat genom fäderna och profeterna har Gud till sist talat genom sin Son,
och det är denne Son, som idag undervisar oss genom kyrkan. Treenigheten är den
levande dynamiken i kyrkan som alltid vill göra oss sällskap och rädda vår själ undan
skeppsbrott. Den omedelbara tro, som Treenigheten undervisar oss om, är trygg,
fullständig och tillräcklig; låt oss hålla oss till den. Eftersom vi hade förbereds genom
ett sådant liv och följer en så trygg väg, kan vi se döden närma sig utan att bli oroliga.
Vi kan med psalmisten sjunga: "Mina dagar är såsom skuggan, när den förlänges,
och jag själv förvissnar såsom gräs. Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och
din åminnelse varar från släkte till släkte."
Nog får vi lida men i vårt inre är vi lyckliga om vi vistas i gudskärlekens omedelbar-
het. Om Gud vill att vi skulle utstå dessa plågor under tio år i sträck, skulle vi vara
nöjda då? Det skulle vi visst det och inte bara under så många år, utan om Gud nu
ville, att vi skulle bära våra smärtor ända till domens dag, så skulle vi gärna gå med
på det. Och dessutom skulle vi i så fall hoppas på nåden att alltid vara nöjda. När
den stund närmade sig, då vi skulle ta avsked från denna världen, utropade vi gång
på gång: "O tro, o tro!", och betygade på detta sätt dess stora värde mer än om vi
hade yttrat mångavida ting. vi tillbad Gud oavlåtligt och sade till en ordensbroder, att vi
nästan inte längre behövde tro på att Gud bodde i vis själ, utan att vi genom trons ljus
redan fick skåda något av denna förtroliga närhet.
I gudskärlekens omedelbarhets dygd blir vi så oförskräckta inför dödens övergång,
där man har all anledning att gripas av fruktan, att vi varken tycks oroa oss för döden
eller helvetet, varken för Guds domslut eller djävulens alla ansträngningar. Detta kan
verka självförhävande eftersom ingen människa kan veta om hon förtjänar kärlek el-
ler hat inför Herrens ansikte. Men vi skulle egentligen inte vilja veta det. Ingenting är
nämligen bättre än att överlämna sig åt Gud. Den dag vi ligger för döden på ett sjuk-
hus kan vi förhoppningsvis vara såpass medvetna att vi lyckas fråga oss själva vad
vår ande är upptagen av. Vi bör göra alldeles detsamma som under hela evigheten:
välsigna Gud, prisa Gud, tillbe Gud och älska Honom av hela hjärtat. Det är detta
som är hela vår uppgift, mina bröder, att tillbe Gud och att älska honom utan att be-
kymra oss för något annat.
Gudskärlekens omedelbarhetsdygd, att bara prisa Gud i allt vi gör och erfar, ger den
bästa föreställningen om en sann kristen filosofi. Att i sanning göra avkall på världen
för att endast ägna sig åt denna gudskärlekens omedelbarhet och att lära känna Tre-
enighetens Gud på detta sätt. Vi kan ha evangeliet till vår "ordensregel", vi kan ha
Philokalia till vår handbok och se vår stora uppgift i bönen. Vi ber inte först och främst
i templen, eftersom de i hög grad liberaliserats och sekulariserats, utan överallt där
råkar befinna oss. Vi ber inte genom att använda många ord utan i det fördolda, i
hjärtats djup, antingen vi nu är på vandring, befinner sig i samtal
eller i vila, och också under sin läsning och sitt arbete.
Vi prisar genom själva Guds gudskärlekens omedelbarhet den eviga Treenigheten,
inte bara som morgonbön och kvällsbön och vi ärar Gud i allt, vad vi än gör. Den in-
ställning som vi genom gudskärlekens omedelbarhet har till de andliga tingen, ger
oss mildhet, vänlighet och tålmodighet. Men vi blir samtidigt så obevekliga att vi inte
ens låter sig frestas av de oskyldigaste ytligheter i världen - vem har tid för sånt?
Kontemplationens glädje ger oss mer än vi behöver, ett överflöd av andlig näring
utan att därmed stilla hungern och törsten efter Herren. Jordens små glädjeämnen
blir torftiga i jämförelse - det är därför vi undviker dem.
Genom kärleken har vi slagit läger nära Herren, såsom Petrus ville göra på förkla-
ringsberget. Även om våra kroppar ännu vistas
på jorden, och efter det att vi genom tron fått del av det ouppnåeliga ljuset, finner vi
ingen riktig smak mer i denna världens goda. Genom kärleken är vi redan där vi bör vara
och vi längtar just inte efter något. Hur kan vi göra det när vi redan i föreställningen äger
föremålet för alla människors innersta längtan?
Många apologeter i vår tid ivrar för djärva väckelser - men vi behöver ingen djärvhet
eftersom ingenting i detta livet är så plågsamt eller så övermåttan ljuvligt att det kan
vända oss bort från kärlekens gudskärlekens omedelbarhet.
Vi behöver inte reformeras eller lugnas ned för i gudskärlekens
omedelbarhets umgänge med Gud grips vi mycket sällan av oro, snarare får vi frid
och det enda goda: pax et bonum. Vi kan vara barska vid behov men blir sällan on-
da, och ingenting i gudskärlekens omedelbarhets känsla av Guds närvaro kan göra
oss upprörda över världens kriser och smärto. Vi älskar nästan alltid Gud, även i vår
distraktion, och försöker med hela vårt väsen vända oss mot Honom ensam. Hans
börda är lätt när vi gör detta i enkel gudskärlekens omedelbarhet.
Vi är inte avundsjuka när vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhets dygd, eftersom
ingenting fattas i det tillståndet. Vi måste rikta blicken ut i världen och tänka på hur
bra det går för andra, för att tillståndet ska ersättas med avund. Vi hyser inte vanlig
vänskap för någon enda människa - hur kan vi göra det när vi älskar Skaparen ge-
nom alla livsformerna? I världens ögon är vi isolerade och ensamma, men sanningen
är att vi i Guds gudskärlekens omedelbarhet befinner oss i ett sällan rubbat jämnmod
och är befriade från de typiska melodramatiska lynnesväxlingar som präglar släkting-
ar, vänner och bekanta i världen - relationernas värld. Vi är inte bundna av denvärl-
den, sedan vi glömt allt annat, är vi bara bundna vid Gud allena.
Gregorius av Naziansen säger på ett ställe att det inte finns något kraftfullare och
mer obetvingligt än den sanna kristna filosofen, allt måste ge vika för en sådan filo-
sofs medvetande, även när han eller hon lever enskilt och enkelt. Även om man tar
16
ifrån honom eller henne allt vad denna världen kan erbjuda, så har den kristna filoso-
fen änglavingar och svingar sig upp och flyger upp mot Gud. Terrorister kan avrätta
kristna men ingen kan inte besegra Gud, en ängel eller en sann filosof. Även om den
kristne som praktiserar gudskärlekens omedelbarhets dygd, har en dödlig kropp,
känner hon eller han inga gränser. Även om vi har en kropp, lever vi genom Guds
ljus på jorden såsom en näranog himmelsk människa. Mitt bland alla lidelser och be-
gär står
vi orubbliga; vi står ut med att bli besegrade i allt utom när det gäller gudskärlekens
omedelbarhets enkla råa styrka.
Vi begagnar oss bara av detta livets hjälpmedel i den mån, som arbete och försörj-
ning tvingar oss till det. Vi har bara umgänge med det egna hjärtat inför Gud - och
därigenom blir vi öppna för andra. Genom att vår själ höjer sig över alla förnimbara
ting, blir vi tillgängliga för alla och kan lyssna på alla. Vår själ verkar enfaldig men är
som en obefläckad spegel som återger allt vad andra kommer med i kommunikatio-
nen. Vi står på ett naturligt och realistiskt sätt inför Honom, utan att jordiska och
simpla ting blandar sig i spelet, vare sig de kallas andliga eller profana.
Varje dag vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhet kan vi lägga nya insikter till
dem, som vi redan har, ända tills dess att vi slutligen når fram till den ljuskälla som
utgör det andra livet, då sanningens strålning genomlyser kontraktionernas mörker
och då man börjar agera i full lycksalighet. Trots att man lever ett tillbakadraget liv
finns det ändå ingen som inte kan dra stor nytta av sanningen i det livssättet. Dygden
berör alla människor som är verksamma i världen, det handlar om konsten att vända
sig till Gud medan de sysslar med sina egna angelägenheter, till och med då de äg-
nar sig åt sina många förströelser och världsliga nöjen.
gudskärlekens omedelbarhets nåd handlar inte om någon iögonenfallande fromhet
eller kyrkoiver utan om ett hjärtats ständigt pågående samtal med Kristus vilket får
oss att i varje ögonblick närma oss honom. Vi är barn, som har svårt att klara sig
utan sin mors ständiga bistånd, en mamma som vi ständigt ber om godsaker och
sköna tillstånd och som ibland ger oss det i vår svaghet. gudskärlekens omedelbar-
het hos Gud är inte något som är svårt. Genom Guds omsorg är denna dygd lätt och
nödvändig för var och en, och det är detta, som den oavlåtliga bönen består av, det
är detta Paulus ger alla kristna befallning om.
Sekulära människor som inte ägnar sig åt bönen är inte i stånd att känna sin nöd el-
ler sin oförmåga till goda gärningar, de vet varken vilka de själva är eller vem Gud är,
de känner inte sitt ständiga behov av Jesus Kristus. Deras liv karaktäriseras ofta av
primära behov och djup oro, en obestämd olust och ångest. Mycket förströelse och
underhållning krävs. Världens angelägenheter och krävande umgängesliv kan dock
inte tjäna som ursäkt för någon levande människa att dra sig undan sin förpliktelse till
att finna det goda och det sanna - och många förstår detta på ett dunkelt sätt. Gud är
överallt, och man kan överallt vända sig till honom, man kan låta sitt hjärta tala till
honom på tusen sätt, och har man bara en smula kärlek kommer man inte att finna
det oöverstigligen svårt.
De personer som vill dra sig undan världens oro, fast de kanske lever mitt i ett sam-
hälle, kan befria sig från de flesta av världens behov och sociala regler som annars
betungar dem. I det moderna samhället kan faktiskt nästan ingenting hindra oss från
att praktisera gudskärlekens omedelbarhet och att, som vi säger, ge Gud allt i gen-
gäld för allt. Den visa likgiltigheten inför alla slags sekulära sysslor och uppgifter och
friheten i de andliga övningarna kan inte undgå att beröra livet för alla människor.
Denna gudskärlekens omedelbarhet blir en inre mission. Världen och djävulen strider
i samförstånd så häftigt och så oavlåtligt mot själen, att utan Guds ständiga hjälp och
detta ödmjuka och nödvändiga beroende av Honom kommer de att besegra oss.
Detta förefaller tungt att medge i vår tid av längtan efter kändisskap och framgång i
världen. Men nåden som alltid är det fräschaste som existera, finner oss till sist om vi
låter det ske, vilket i sin tur leder till behag och vila. Allt är möjligt för den som tror, än
mer för den som hoppas, ännu mer för den som låter Jesus älska våra själar. En bön
jag fick lära mig av en indisk lärare (själv inte kristen) låter: Jesus Kristus, låt denna
själ i denna tillfälliga livsform, få ta emot din kärlek så medvetet som möjligt! Amen.
Kärleken som vi tar emot i omedelbarheten får oss att alltid söka Gud och hans ära i
allt vad vi gör, vad vi säger eller företar oss. En vanlig ortodox hälsningsfras passar
här: Ära vare Jesus Kristus. Och svaret: Ära vare honom i evighet. Målet som vi
strävar efter är att i fullaste mått vara sanna mottagare, sanna agapister, i detta livet,
så som vi hoppas att få vara det hela evigheten. Sätt upp målet att med Guds
hjälp övervinna alla svårigheter, som möter i det andliga livet, dag för dag.
När vi vill börja leva ett andligt liv, måste vi allvarligt begrunda vad vi är, bortom freu-
dianska, darwinistiska eller humanistiska teorier. Vi kommer då att finna, som alla
goda laestadianer säger, att vi är värda allt förakt och ovärdiga att kallas kristna, att vi
ofta får pröva på allt slags elände och otaliga växlingar, som plågar oss och som
kommer vår hälsa, vårt lynne, vårt inre och vårt yttre tillstånd att råka ur jämvikt, ja,
att vi är brottsliga människor, som Gud vill förödmjuka genom oräkneliga svårigheter
och mödor såväl till det inre som det yttre. Den levande Toran med Messias som
dess fulländning, säger precis detta. I femte mosebok förklaras dessa villkor för Mo-
ses strax före hans död. De gäller idag.
Vi måste faktiskt tro, att det leder till vårt bästa och att det är välbehagligt inför Gud
att vi offrar oss till honom och att han genom sin heliga försyn handlar så med oss,
att han överlämnar oss åt situationer av alla slag, låter oss stå ut med alla slags
svårigheter och frestelser och allt slags elände för Guds kärleks skull, så länge som
det behagar honom, ty utan denna hjärtats och andens undergivenhet under Guds
vilja når vi varken rätt sorts gudsfruktan eller friskt liv. Vi kommer som så många ate-
ister att i vårt inre gå till rätta med Gud och anklaga honom för våra problem.
Omedelbarheten leder till en förening med Vännen. Denna förening kan bestå i att vi
blir förenade med honom tack vare en specifik handling som förenar oss den tid den
pågår - t ex bedjandet av Fader Vår. En annan sorts förening är mer djupgående.Den
är helt andlig och inte beroende av någon särskild handling eller åtbörd eller inre ak-
tivitet, men dess verkan är märkbar. Vi får en annan sorts livsenergi och vi är helt
klarvakna och våra handlingar är mer energiska. Inte desto mindre kan man missta
sig på denna känsla och tro att det bara är vanlig upprymdhet över något lustig i värl-
den. Denna aktiva gudsförening är något hos själen, något mycket enkelt som bär
oss genom vilka handlingar som helst. Den gör själva handlingarna till bön, ora et la-
bora har blivit ett och samma, bön och arbete sammanfaller.
De moderna personer som strävar efter aktiv förening med Gud, bör veta, att allt som
tillfredsställer den naturliga viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller rättare
sagt: den naturliga viljan anser att det är så. Modernismen och den exklusiva huma-
nismen gör allt mänskligt fullföljande av det goda i livet helt och hållet en affär inom
den mänskliga sfären. Aktiv förening med Gud går i en annan riktning. Var och en
måste erkänna, att Gud är ofattbar och för att förena sig med honom måste man be-
röva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda
befriad skall kunna älska Gud över allt.
För modern människosyn - som ska visa sig gammalmodig - är detta svårt att aceep-
tera. Om den naturliga viljan på något sätt ska kunna förstå Gud, är det genom kärle-
ken. Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och sköna känslor och dess
verkliga verksamhet. Viljans njutningar och behagliga känslor är mål i sig själva, men
viljans verksamhet försöker nå Gud som sitt yttersta mål.
Alldeles oavsett våra emotionella tillstånd bör vi hänge oss åt övningen att leva i
Guds omedelbarhet. Vi kan också ge denna övning andra namn: "enkelhet", “direkt
kunskap om Gud", ibland också "dunkelt skådande", "kärleksfull blick på Guds ansik-
te" eller "mimesis: hågkomst av Gud". Vanliga namn är också "uppmärksamhet på
Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid". Till slut är
emellertid alla dessa synonymer en och samma sak.
Med hjälp av upprepade “akter” och genom att vi ofta återkallar oss till att vara i Guds
omedelbarhet kan en dygd bildas på så sätt, att så snart vi är fria från våra yttre
göromål, och ofta t.o.m. när vi är som mest upptagna, kan vi höja oss utan den mins-
ta ansträngning. Det är i själva verket alldeles avgörande att vi inte blandar in någon
ansträngning. I samma stund vi gör det får omedelbarheten genast en annan karak-
tär, den blir ett medel och vi förlorar andens lätta glädje.
