Omedelbarhetens nåd 1

Han stod framför Jungfrun i St Franciskus-basilikan och bad högt. Jag hörde orden tydligt: 

"Herren Jesus Kristus, låt din kärlek förändra mig!" 

Efter en stund satt vi på ett kafé längre upp i den sluttning Assisi ligger på. Jag frågade hur de två 

veckorna här i Umbrien hade påverkat honom. Han log och sa: "Ganska mycket. Du vet jag har 

varit kristen sedan tonåren. Men det var en ytlig kristendom.  Den byggde på anpassning till 

församlingen och senare anpassning till pastorsverksamheten. Efter min konversion till katolska 

kyrkan blev det en period av stark kärlek till Gud och hans kyrka, sedan anpassning åter igen. Jag 

gick in i väggen andligt sett. 

Mina synder upphörde inte hur mycket jag än biktade och bad, min kärlek till kyrkan 

blev formell och snart också kärleken till Gud. Väl anpassad gjorde jag allt man ska 

göra, fungerade väl i alla sammanhang, yrke, mässan, kyrkan, relationer, familjeliv. 

Men jag visste att jag inte hade den relation till Gud som var den riktiga. Och nästan 

inga andra brydde sig heller, allra minst de biktfäder jag pratade med. Det finns ju 

bandage för allting. Jag trodde att det skulle förbli så här fram till min resa in i döden 

och äntligen fram till Herren själv.  Tills för två veckor sen!" 

Jag frågade vad som hände. 

"Egentligen inte mycket till det yttre, jag lyssnade på en gammal katolsk pater som 

berättade sin version av Franciskus, där han noga skilde på tre saker som sitter ihop 

men ändå måste skiljas åt:  religion, kyrka och relation till Jesus. Han framställde 

Franciskus som en person fick en äkta relation till Kristus, vilket för honom blev något 

helt annat än kyrkan och religionen. Jag insåg för mig själv att den kärlek Jesus Kris- 

tus har till mig, just mig och just konkret kärlek, är något annat än hans kyrka och nå- 

got annat än religion över  huvud taget. Den kärleken är något annat än mina andliga 

övningar, mina böner och bikter, mina tankar och min teologi. Den är absolut och 

omedelbar i sig, oberörbar från min sida - jag kan bara ta emot den och låta den för- 

ändra mig såsom Han vill, inte jag." 

Detta är denna kärleks omedelbarhet som följande text försöker beskriva. Inte så 

vanligt i vår tid, något värdefullt vi måste nå fram till återigen. 

 

För många är det tämligen orimligt att tala om den perfekta kärleken - det kan betyda 

så många saker och i en föränderlig väg är ingenting fullkomligt. En grundtanke i vår 

västerländska civilisation är att vi är syndare och ofullkomliga och behöver kärlek och 

frid från Gud för att finna en tröst i tillvaron. 

Men ändå är det ett faktum att mottagandet av den kärleksfulla omedelbarheten är 

en perfektion i sig. Hur mycket vi än kan se ofullkomligheten i alla våra omständighe- 

ter, finns en en väg, en tillit till Guds kärleks stora enkelhet och tystnad. Det är att ba- 

ra ta emot och göra det man gör för stunden. Detta låter enkelt men innebär att vi 

lämnar alla kognitiva rörelser bakom oss och endast fullständigt uppgår i Hans kär- 

leksgåva och fokuserar på det vi gör i nuet. 

Detta innebär dock en gudsuppfattning, där vi låter heligheten i Jesu kärlek stå i cent- 

rum, inte vår tolkning av den. Vi låter den konkreta nusituationen härbärgera helighe- 

ten. Det är en sorts kompromisslöshet som endast tillåter Gud - vilket är raka motsat- 

sen till den "pratsamma kristendom" som TS Eliot en gång talade om. Vi tillber Her- 

rens närvaro genom den konkreta helighet vi tar emot genom att endast gå, endast, 

sitta, endast göra precis det vi gör. Gudsuppfattningen i detta är alltså denna: genom 

att inte tänka på objektet Gud går vi istället in i en praktik av den helighet Gud ger vår 

existens. Vi tar del av en kärleksfull gudskärlekens omedelbarhet som är aktiv a priori 

alla andra kunskapsakter. 

Men för att detta ska kunna ske i en människas liv måste vi ha en sorts dubbelhet: å 

ena sidan bör vi bländas av den klarhet och triumf som ligger i Guds närvaro - hans 

Ära som vi säger -  å andra sidan bör vi förblindas av hur eländiga vi egentligen är, 

hur erbarmerligt oandliga vi i själva verket är. Denna dubbelhet försöker många fly 

 

från därför att den tycks slita isär oss. Därför befinner vi oss ofta liksom helt utanför 

oss själva - vi flyr till Gud. 

Men vi kan lära oss gudskärlekens omedelbarhets dygd och försöka förbli i Guds 

närvaro med all den ödmjukhet, som tillkommer oss eländiga.  Dubbelheten finns i 

bakgrunden men vi ägnar oss aktivt åt en helig övning och låter den bli ett  känne- 

tecken på vårt levnadssätt, dag efter dag. Det påverkar då vår personlighet blir så 

småningom en vana så naturlig för oss att levnadsåren förflyter mestadels i denna 

övning av Guds omedelbara närhet. Vare sig vi är friska eller sjuka, framgångsrika 

eller misslyckade, blir denna enkla närhet det utmärkande för vårt liv. 

Övningsreligion? Nej, mer att samtala med Gud på ett ordlöst och förtroligt sätt. 

Det handlar mindre om en metod vi använder för att förvärva omedelbarhetens dygd 

- att praktisera blir såpass naturligt för oss att vi ständigt gör det. Vi bör betrakta Gud 

som mål och slutpunkt för alla våra tankar och känslor. Många ber på de tider som är 

bestämda för bön och ägnar sig åt meditationens och betraktelsen möda. Det är en 

ansträngning att be så. Om vi kan bli övertygade om det gudomliga Varats sanning 

genom trons ljus snarare än genom diskursiv aktivitet kan vi växa till i kunskap om 

den åtråvärda gudskärlekens omedelbarhet. Vi kan fatta beslutet att alltid förbli i dess 

närhet. 

Om vi kan bli helt genomsyrade av detta omedelbara varas storhet - fast vi har med- 

vetandet om vår eländiga situation - kan vi göra de sysslor i livet där vi blivit placera- 

de av omständigheterna. Vi kan liksom "gömma" oss i den dagliga rutin vi redan be- 

finner oss i. Vi överarbetar inte vårt yrke eller vår sysselsättning utan gör endast det 

som behöver göras och ägnar återstoden av tiden åt samtal i det omedelbara. Vi tän- 

ker lite barnsligt: jag kan visserligen ägna mig åt dessa yttre ting Herren, men ge mig 

hellre nåden att enkelt och omedelbart få vara hos dig i ett ordlöst samtal! Jag vill gö- 

ra allt jag gör främst tillsammans med dig. Ta emot mina handlingar. 

Att uppoffra sina små tjänster åt honom - så som Therese av Lisieux ofta gjorde - och 

att be om hans nåd hör till gudskärlekens omedelbarhets dygd. Efter att ha utfört nå- 

got kan vi granska sättet på vilket vi utförde det, och om vi finner något gott i det, 

tackar vi Gud för det och lämnar det. Finns brister i det ber vi Fadern om förlåtelse 

och utan att förlora modet leder vi vår ande in på gudskärlekens omedelbarhet väg. 

Det gäller att alltid på nytt leva i Guds sällskap, som om vi aldrig hade lämnat det - 

vilket vi ständigt gör. 

Genom att vi reser oss upp varje gång vi fallit ur och fått distans till Gud och återvän- 

der till närheten, når vi så småningom fram till ett tillstånd där känns onaturligt att inte 

samtala ordlöst med Gud. För att få oss själva att göra detta med fast beslutsamhet 

och med okuvlig envishet älska detta heliga handlingssätt fordras en viss iver. Vi 

måste se det "häftiga" i att välja denna strategi för livet, smaka på dess sötma och 

känna vissheten över det rätta valet. Vi kan förhålla oss skeptiskt till alla de yttre 

handlingarna i världen, men inte till gudskärlekens omedelbarhets dygd. 

Vi kan nästan aldrig övertyga de människor som kommer i vår närhet med ord om 

det rätta eller goda med vår omedelbara väg. Genom att vi själva praktiserar denna 

dygd behöver dock andra bara titta på oss för att kanske bli lite uppbyggda och kun- 

na försätta sig i Guds närvaro, om än för en kort minut. gudskärlekens omedelbarhe- 

tes dygd för att leva i Guds närvaro är den kortaste och lättaste vägen att nå fram till 

den kristna fullkomligheten och det bästa skyddet mot synden. Många i vår kristna 

tradition kan försäkra att man bara behöver ha lite mod och god vilja för att praktise- 

ra. Även i det mest krävande arbete och under de underligaste världsliga uppgifter 

kan vi ha det tysta samtalet med Fadern. 

Vi lär oss därigenom att aldrig handla med brådska - en eftertraktad konst i dagens 

stressfyllda arbetsvardag. Brådskan och stressen försvinner i gudskärlekens ome- 

delbarhets stund. Övningen av intim gudskärlekens omedelbarhet tar liksom inte tid i 

anspråk, bara lite god vilja och enkel övergivande uppmärksamhet. Övningen gör 

också att vi tenderar röra våra kroppa med harmonisk måttfullhet och vi får lättare att 

ägna varje sak den tid som behövs. Vi arbetar utan söl och utan stress, ungefär som 

munkarna i filmen "Der Grosse Stille" som skildrar ett år på klostret La Grand 

Chartreuse. Vi utför våra sysslor med största möjliga kärlek under de år vi får leva 

och ha hälsan. Ibland har vi perioder då vi får mer tid över för att vara med Gud i an- 

de och sanning, men det är inte alltid dessa perioder blir de lyckligaste. Ibland har vi 

perioder fulla av aktivitet och då får vi större anledning att kvickt bege oss till gud- 

skärlekens omedelbarhet för att undslippa världens och jagets elände. 

2 

Den förtroliga föreningen med Guds omedelbarhet kommer till stånd när vi tonar bort 

allt skapat och låter allt försvinna från fantasin, allt sådant som man endast kan lös- 

göra sig från med stor svårighet. Helvetets makter tröttnar aldrig på att kämpa mot 

människan och angriper oftast genom fantasi och lidelse. Bättre än att framhäva 

Guds nådebevis och låta sina egna dygder komma i dagen för att så vinna uppskatt- 

ning är att bemöda sig om ett undangömt liv och en fridfull obemärkthet - om det går. 

Gudskärlekens omedelbarhets dygd ger oss ibland ett barnasinne där vi får del av 

det inre livets skönaste hemligheter och den gudomliga vishetens skatter. Den An- 

dens kraft, som följer barnasinnet genomsyrar då i all tysthet vardagens handlingar. 

Eftersom Gud mer leder oss fram genom vänlighet än genom fruktan för sina domar, 

går övningen av gudskärlekens omedelbarhets dygd mest ut på att uppväcka denna 

vänlighet. Det gäller att inombords bryta även minsta bindning till något skapat och 

att få den gamla människan att dö för att upprätta den nya människans rike. Om vi 

vill nå denna enkelhet i det andliga livet så kan vi inte fästa så stort avseende vid de 

vackra eller spännande filosofiska resonemang som filosoferna använder sig av. I 

fackvetenskaperna söker vi också förgäves tillfredsställa vår nyfikenhet. Det är Ska- 

paren, som undervisar oss om sanningen och som på ett ögonblick lär den ödmjukes 

hjärta detta. Det handlar inte om antipati mot intellektet och vetenskaplig forskning 

utan om proprtioner. Det gäller att förstå mer om vår tros mysterier och om själva 

Gudomen, än om något annat i den mänskliga kunskapen. 

Av denna anledning bör vi undvika att besvara nyfikna frågor, som inte leder till något 

och bara tjänar till att bedröva anden och få hjärtat att torka ut. Mycket spirituellt 

snack är av den arten. De där leende ironiska turerna kring olika andliga traditioner 

och förgreningar hör också till det fåfängliga talets vida landområden. Vi kan dock i 

all enkelhet säga vår mening angående de svårigheter som visar sig i det andliga li- 

vet, svårigheterna att hålla sig nära till samtalet med Herren, gudskärlekens omedel- 

barhets närvaro. Stor och ren kärlek till Gud kan vi bara hoppas på genom nåden, 

men svårigheterna kan vi dryfta på ett ödmjukt och sakligt sätt. 

Genom praktiserandet av gudskärlekens omedelbarhet kan vi  höja vår ande till Gud 

genom en vardaglig färdighet som inte ens de berömdaste lärda böcker lär oss 

mycket om. Världen är en stor bok för visdom, liksom den egna kroppen, när man vet 

att studera den som man bör. Kroppen är, som vi säger i Kroppens Teologi, vår när- 

maste livsmiljö. Vi borde buga oss vid tanken på den mångfald och rikedom som 

finns i den egna kroppen och i världen omkring den, betrakta detta sammanhang 

som en verklig Epifani. 

Tid och rum, natt och dag, gravitation och elektromagnetism - i vart och ett av Skapa- 

rens under kan vi varsebli de olika kännetecknen på Faderns makt, vishet och god- 

het. Detta gäller även om vi inte mött Messias i Jesus från Nasaret. Alla dessa under 

i skapelsen kan försätta vår ande i extas om vi låter kontemplationen verka på oss. Vi 

bör betrakta det som naturligt att få utbrott av kärlek och glädje inför kroppen och 

skapelsen. Vi bör sjunga med Psalmisten i psalm 102: "En gång lade du jordens 

grund och himlen är ett verk av din hand. De ska förgås men du består. Likt kläder 

slits de ut, du byter och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Di- 

na tjänares barn ska bo här och deras barn leva trygga hos dig." 

Den sista raden: vi som tjänar ska bo HÄR är den viktigaste. Gudskärlekens omedel- 

bara "här" utgör vårt verkliga hem. 

Tron är en av de viktigaste dygderna, men eftersom folk menar allt möjligt med ter- 

men "tro" måste närmare bestämma den. Det är en praktisk orientering som står i 

direkt kontakt med övningen av gudskärlekens omedelbarhet hos Fadern. Att höra till 

Guds folk genom tro är det genomgående temat i hela Bibeln. Till detta hör att erkän- 

na och följa Messias när han uppträder i historisk tid, men även i Toran och Skrifterna 

som alla handlar om Messias, ibland under namnet Israel eller Guds folk. Men det är 

inte en torr tro som konstaterar faktum utan en dygd, en praktisk övning för varda- 

gens undanskymda och ibland ensliga liv.  Eftersom den rättfärdige lever av denna 

teologala dygd, är den liv och näring för vår ande. Tro i denna praktiska mening får 

vår själ att växa så att vi ser framsteg i det inre livet tämligen snart. 

Trons omedelbara dygd lägger på ett ödmjukt och tyst sätt hela världen under våra 

fötter. Det är svårt att förmedla detta i ord men i det svenska ordet rätt och färdig lig- 

ger mycket av det som sker. Vi är rätt. Vi är färdiga - men dag efter dag behöver det- 

ta praktiseras. Världen är ljuvlig men det världsliga blir föraktligt i trons ögon, den blir 

ovärdig att få inta minsta plats i vårt hjärta. Det är tron som för oss till Guds gudskär- 

lekens omedelbarhet och som genom att höja oss över allt skapat får oss att söka 

lycka endast i gudskärlekens omedelbarhets dygd. Det är tron som blir 

vår främsta läromästare. Den lär människan mer än läsningen av alla heliga böcker 

tillsammans. 

Tron ger höga tankar om Gud som den störste Vännen. Precis som vi vårdar oss om 

relationer till goda människor ägnar vi tid och möda åt denna Vän. Den som inte gör 

det har ingen rätt att tala om Gud eller om kyrkan, eftersom han eller hon ingenting 

vet om den Person som allt handlar om. Bara när vi sätter denna relation främst kan 

vi ta del av vördnaden för Messias, för de heliga mysterierna, särskilt då för 

altarets sakrament, där Guds Son tronar som kung och välsignar oss med det vinets 

blod som Moses sång beskriver i fjärde femte mosebokens 32:a kapitel. 

Tron kan göra oss så hängivna vår Vän att vi befinner oss pågående i samtal med 

Honom flera timmar både under dagen och under natten, inte olikt dagens ungdomar 

när de timme efter timme chattar på sitt msn med varandra. De sanningar som trons 

samtal ger oss kan vi betrakta som preliminära, eftersom en älska Person som vår 

Herre inte gärna kan beskrivas korrekt. Kärleken har sina hemligheter. 

Men hur förhåller vi oss då till alla skrifter och alla predikningar? Allt vackert vi hör 

sägas om Gud, mitt bland allt platt och töntigt, allt som vi kan läsa om honom i myllret 

av kristna bloggar, kan egentligen inte tillfredsställa oss. Vi ser ju alltid fram emot 

nästa dag i samtal med Honom, eller nästa kväll eller nästa natt i bön. 

En beskrivning eller teologisk formulering stannar alltid kvar i det förgångna i sitt för- 

sök att ange egenskaper eller logiska förhållanden eller moraliska teorier. Vi blir alltid 

till i gudskärlekens omedelbarhets dygd genom att Gud är den levande personen i 

vårt liv.  Eftersom Han är oändlig i sin fullkomlighet, är han följaktligen också outsäg- 

lig, och det finns inga termer, som är uttrycksfulla nog för att ge oss en någorlunda 

riktig uppfattning om hans storhet. Vi måste vara skeptiska till det mesta som sägs, 

vara fattiga i anden när de skickliga teologerna talar övertygande. Det är tron i ome- 

delbar enkelhet, som uppenbarar Honom för oss och som får oss att lära känna ho- 

nom sådan han är. I samvaron med Honom i ordlös bön lär vi oss mer på kort tid, än 

vi skulle få lära oss på flera år i teologiska och filosofiska fakulteter eller framför pre- 

dikstolar med brinnande förkunnare. 

Gudskärlekens omedelbarhet lyser upp stigen för vår ande och leder oss fram till 

kunskapen om hennes Skapare! Denna dygd är föga känd i vår postmoderna tid och 

än mindre övad, trots all den populära andlighet som vår tid är genomträngd av.  Det 

är som svårt för egot att acceptera Kristus som den centrala Personen.  Populär tro 

avvecklar egot istället för att låta det växa. Levande bön utplånar jaget i kärlek till 

Gud. Ur denna levande omedelbarhet föds vårt hopp till Guds godhet. Vi får en låg- 

mäld och barnslig tillit till Guds försyn, som förstås utelämnar oss ibland! Vi ber om 

en total och fullkomlig överlåtelse av hela vårt jag i Guds händer utan att bekymra 

oss om något annat världsligt. 

De känslor vi ger uttryck för under vårt liv, i nöd och i lust, i motgångar och till sist un- 

der vår sjukdom och död, blir inte det viktigaste i jämförelse med tilliten till gudskärle- 

kens omedelbarhet. Vi bekymrar oss egentligen inte för Guds frälsning eller för den 

andliga vägen. Vi bara förtröstar lite enfaldigt på Jesu Kristi mäktiga nåd, vi glömmer 

oss själva och alla egna "viktiga" intressen. Vi kastar oss istället handlöst i den ome- 

delbara dygdens armar, ungefär som en shinbuddhist kastar sig i Amidas famn. 

Ju mer förtvivlad en situation ter sig för oss, desto större blir vårt hopp när det är 

gudskärlekens omedelbarhet vi vänder oss till och omfamnar. Vår tro blir en klippa 

som piskas av havets plågsamma stormar men som bara blir stadigare mitt i ovädret. 

Inre prövningar som Gud sänder oss alla sätter vår trohet till Vännen på prov. Augus- 

tinus menar att måttet på hoppet utgör måttet för nåden. Att vara i Herrens omedel- 

bara närhet är den enklaste och säkraste vägen till detta hopp. 

Att fullständigt misströsta om sina egna krafter kan verka pessimistisk i vår tid som 

betonar duktigheten hos individen.  Men det är på detta sätt - att uppriktigt erkänna 

sin egen totala maktlöshet - som vi i sanning bekänner Skaparens allmakt. Kärleken 

är alla dygders drottning och vi kan i det lilla vända all vår tillgivenhet till denna vår 

omedelbara Vän. Som en ung poet skrev: "Alldeles intill dig finns allting du behöver 

för livet, alldeles intill dig finns Vännen som ska föra dig hem." 

Denna Vän kan få oss att se omedelbarhetens sanning och hoppet kan få oss att be- 

trakta Gud som det egentliga målet för varje enskild handling. Kärleken får oss då 

slutligen att se Gud som den mest fullkomliga tillvaroformen, inte bara som en tran- 

scendent dimension i vårt liv. Denna fullkomliga varaform älskar vi även om det vi in- 

te kan undgå straffen för våra synder, även om vi inte kan vänta oss någon som helst 

belöning - vi är ju egentligen brottslingar allihopa, som Lars Levi Laestadius skrev. 

Det vi har för ögonen är Guds  härlighet i sitt eget vara och det eviga fullgörandet av 

hans heliga vilja. Guds vilja är vårt paradis, hur den än drabbar oss. Detta är en spiri- 

tualitet på Herrens villkor, inte våra. 

Gudskärlekens omedelbarhet är stor och ren. Ingen behöver någonsin lägga märke 

till våra handlingar, vare sig vi själva eller Gud. Det enda vi vill är att våra handlingar 

och tankar ska ge Gud äran. Vi behöver helt enkelt ingen tanke på oss själva. Vi be- 

höver endast vara uppfyllda av kärlek till Honom. Att vi har liv, att vi finns till och fått 

upptäcka Hans gudskärlekens omedelbarhet bör få oss att inse att det är alltför 

mycket. Lyckan att få känna Guds gudskärlekens omedelbarhet genom tron, borde 

vara nog för ett människoliv. Visserligen sla vi inte neka att ta emot något som kom- 

mer ur en så rik och frikostig hand som Faderns - familj, barn, hälsa, glädjerika hän- 

delser, åren på jorden. Allt är nådegåvor. Men vi bör liksom ge dem tillbaka till Honom 

i samma skick som vi fått dem till låns. Människor utan tro gör gigantiska melodramer 

av förlusten. Vi måste istället visa Guds kärleksgåva i varje enskilt fall. 

Denna rena gudskärlekens omedelbarhet kan bidra till att upptända våra hjärtan och 

få en gudomlig eld att växa i vårt inre. Ibland kan eldens värme ge andra glädje utan 

att vi ens vet om det. Ibland kan gnistor sprida sig så att det syns tydligt i andras liv.  

Ibland kan gudskärleken skapa våldsamma utbrott  som kan kännas förtärande. Det 

kan vara svårt att hejda dess överflödande kraft och vi kan verka berusade eller för- 

virrade av den. Här kan det vara klokt att tala med en biktfader.  Vi kan bli upptända 

av glöd och känna att vi förtärs jag av Guds kärleks lågor. 

Att tjäna Gud blir något intimt och nära genom gudskärlekens omedelbarhets dygd. 

Vi kommer att vilja ge alla våra levnadsår åt Den Ende, och som en av munkarna på 

Le Grand Chartreuse sa i dokumentären Die Grosse Stille, så är det en förlust att inte 

leva med Gud och vi kan räkna all den tid, som inte ägnas åt att vara vid Guds sida, 

som förspilld, hur lustig eller kreativ vi än tyckte den ändå var. 

Eftersom kärleken till Gud och till nästan endast är en och samma sak, kan vi faktiskt  

tänka att den kärlek vi hyser för vår nästa är den vi hyser för Gud. Vi kan vara över- 

tygade om det som Jesus säger i evangeliet, nämligen att den ringaste tjänst, som 

man gör en av dessa hans minsta bröder, är gjord för honom själv. 

Att tjäna sina medmänniskor med hjärtat är det svåraste som finns men genom gud- 

skärlekens omedelbarhet försvinner gränsen för den egna och andras lycka och de 

två formerna av kärlek blir äntligen en enda. I alla de uppgifter som vi får genom fa- 

milj och arbetsplats och intressen kan vi finna den speciella glädjen i gudskärlekens 

omedelbarhets tjänst. Personen du har framför dig kan du behandla som en Guds 

ängel genom att du tar del av gudskärlekens omedelbarhets dygd i den stunden. Bi- 

stå, trösta, hjälpa, stödja och inspirera - handlingarna är många men vår aktivitet en 

enda. Vända bort från världen hjälper vi världen hemåt. 

Eftersom kärleken enligt aposteln Paulus' mening är tålig, kan vi känna hur Guds 

närhet triumferar över alla svårigheter och uthärdar alla mostånd världen bjuder. Om 

det nu verkligen är så att tålamodet har detta sköna samband med kärleken, att den 

liksom kärleken är fullkomlighetens resårband i världen, så är tålamodet ett fullkom- 

ligt verk när vi praktiserar den. Under svåra sjukdomar kan vi människor öva dessa 

båda dygder, först då prövas de ordentligt. Men har vi dagligen övat genom gudskär- 

lekens omedelbarhets samtal med Gud, kan vi gå vidare i nöden med tålamod och 

kärlek. 

Under svår sjukdom ger vi ofta uttryck för vår längtan efter döden, och när vi blir bätt- 

re kan vi kanske känna att tillfrisknandet fördröjer den lycka vi längtar efter. Vi vet 

också att den återställda hälsan gör det möjligt att glömma Gud igen! Men vi kan 

också bli helt likgiltiga inför liv och död och foga oss fullkomligt i det, som Gud låter 

ske. Vi är då lika nöjda om vi får leva eller dö och vill bara det som Guds till synes 

slumpmässiga försyn behagar förordna. 

Vi kan också och under svår sjukdom ge prov på en enkel trohet, överlåtelse och 

glädje. Människor som länge har väntat på dödens ögonblick blir faktiskt enligt deras 

vittnen vid dödsbädden mycket nöjda, när den äntligen infinner sig. Åsynen av dö- 

den, som skrämmer upp och försätter de djärvaste ateister i en sista bestörtning, gör 

oss då inte det minsta oroliga. Himlen väntar och vi betraktar döden ankomst med 

lugn och tillförsikt. Det är tid för oss att bryta upp. 

Det jämnmod, som gudskärlekens omedelbarhet till Gud ger oss gör att vi gärna lider 

för Guds kärleks skull. Alldeles oikt buddhisten som endast vill upplösa och fly lidan- 

det finner vi nästan glädje i lidande för Guds skull. Att inte ha någon sorg och finna 

tröst i tanken på att det finns en skärseld där vi lider i kärlek för att gottgöra sina synder. Men 

eftersom vi redan i detta livet har en del lämpligt tillfälle att få gottgöra genom något lidande, 

låter vi inte dessa tillfällen gå förlorade - vilket inte är att försöka visa andra i världen hur duktig 

man är på att lida. Vi tillber istället Herren i vår svaghet och sjukdom. Det som har kommit över 

oss skall alltså oss mig tillfälle att få lida litet för Herren. Vi lider och dör tillsammans med den 

älskade Vännen. Genom trons ljus redan kan vi få skåda något av denna förtroliga närvaro. 

Vid alla tillfällen, vare sig vi njuter av hälsa eller lider i sjukdom kan vi fråga oss själva 

vad vi gör och vad vår ande är sysselsatt med. Genom omedelbarhetens dygd kan vi 

svara: "Detsamma som jag skall göra under hela evigheten: jag välsignar Gud, jag 

prisar Gud, jag försöker tillbe honom och älska honom av hela mitt hjärta. Det är det- 

ta som är min enda uppgift, att tillbe Gud och att älska honom utan att bekymra oss 

för något annat. Och uppgiften är det centrala. 

 

Gudskärlekens omedelbarhetsdygd gör oss inte folkskygga, utan ger oss snarare ett 

öppet sätt och inger förtroende; vänner kan få en känsla av att de kan anförtro sig till 

oss och att de finner en vän i oss. gudskärlekens omedelbarhet gör att vi gärna talar 

fritt och otvunget och försöker visa prov på godhet - så gott det går. Det vi säger ten- 

derar bli enkelt och personligt. Tron är det enda ljus, som vi begagnar för att lära 

känna både människor och Gud. När vi hör andra säga allt som de finner på nätet, 

läser i böcker och ser på teve, förefaller detta oss ofta ganska intetsägande i jämfö- 

relse med det som tron gör omedelbart för oss. 

Gud är i stånd att ge sig till känna sådan han är i sin omedelbara närvaro. I våra re- 

sonemang och vetenskaper söker vi liksom hos en distanserad kopia av det som vi 

underlåter att betrakta i ett ypperligt original. Därför kan vi till och med under en pre- 

dikan känna distans medan Gud själv är hos oss när vi går på vägen hemåt utanför 

kyrkan. Många överger Gud för vrångbilder och vill inte nedlåta sig att samtala med 

vår Konung. De ignorerar det faktum att Han ständigt är omedelbar och närvarande i 

oss. 

För många räcker det inte att älska Gud och utan de vill hellre känna honom genom 

det som böckerna och predikningarna lär oss om honom. Vi måste göra vår tro le- 

vande och låta den genomskölja oss.  Gud är inte bara närvarande genom tron i vår 

själ utan även i allt vad vi ser och i allt som händer i universum. När vi om vintern be- 

traktar de kala träden kan vi låta detta lyfta vår ande upp till Gud och ta emot en epifanisk  

kunskap. På detta sätt begagnar vi oss av de synliga tingen endast för att nå fram till de osynliga. 

Därför kommer allt vi läser och tänker alltid lämna oss i vördnad framför Jesu Kristi 

egna ord, i vilka vi får den mest direkta näringen för vår tro på det enklaste och re- 

naste sättet. Och dessa ord för oss omedelbart till Guds upphöjda närvaro i vårt hjär- 

ta. Vi finner genom Hans enkla ord en styrka i att utföra akter av tillbedjan, framför 

allt Fader vår och Rosenkransen och Jesusbönen. Eftersom våra bönakter är för- 

bundna med våra vardagsysslor, ger dessa sysslor oss material för gudskärlekens 

omedelbarhets dygd. Vi utför dem med större lätthet och långt ifrån att hindra oss i 

vårt verk, hjälper de oss att arbeta på bästa sätt. 

I början är det besvärligt att praktisera gudskärlekens omedelbarhet och vi kan 

mycket väl under en längre tid glömma bort övningen. Men vi kommer att återvända 

och utan skuld återuppta den utan besvär. Ibland har vi en massa dåraktiga tankar 

men vi nöjer oss med att skjuta dem ifrån oss med mild bestämdhet för att kunna 

återgå till sitt gudskärlekens omedelbarhets tålamod och lugn. Genom  trohet gör vi 

oss så småningom förtjänta av en stadig gudskärlekens omedelbarhet - utan att för 

den skull bli liknöjda. Våra olikartade och  mångfaldiga sysslor i vardagen förändras till en enkel 

blick, en kärlek från Gud och en oavlåtlig njutning. Arbetstiden på vårt normala jobb skiljer sig 

inte från den inre bönens tid. Gud äger oss på ett lika lugnt och orubbligt sätt i oredan i vårt hem 

med alla hundar och småbarn och folk som kommer och går, där flera alla på en gång 

kräver olika saker, som om vi satt i kyrkans eller låg på knä inför det Heliga Sakramentet. 

Gudskärlekens omedelbarhets övning gör att vår  tro ibland blir så klart lysande för 

oss att det verkar som om vi förlorat den och vi har blivit ateister. Nyfrälsta eller icke- 

troende kan faktiskt kritisera oss för just detta. Det verkar nämligen ibland som om 

mörkrets tid gått över och de Nya Tiden utan ände inletts. Att ägna sig åt ett ständigt 

samtal med Gud är ju inte det normala även om det ibland blir så naturligt för oss att 

det är liksom omöjligt att vända sig bort från det för att ägna sig åt något annat. Det 

kan ge ett nästan för självklart intryck och vi förstår kritiken. 

I gudskärlekens omedelbarhet finner vi, så snart vi börjar kunna praktisera och han- 

tera den, något viktigt, nämligen att denna Guds närvaro 

snarare bör övas av hjärtat och kärleken än av förståndet och tankeverksamheten. 

Att få vårt hjärta in i Vännens glädje igen efter fallen ut i världen blir en hjärtats affär, 

på vägen till Honom räknas tankarna inte för mycket, kärlekstjänsten betyder allt. 

Det är inte nödvändigt att ha "viktiga saker" att göra, vi sköter familjen och gör vårt 

jobb av kärlek till Gud, inte för något annat. När en sak är färdig och om jag inte har 

 10

något annat att göra vänder vi oss tyst (eller med ord) till den, som gett mig nåden att 

få utföra dessa sysslor och leva ett antal år på jorden. Inom oss reser vi oss upp lyck- 

ligare än någon som vunnit all ära och tjänat miljoner på hårt arbete. När vi inte kan 

eller måste göra något annat, är det tillräckligt för oss att ha lyft upp ett strå från mar- 

ken av kärlek till Gud. 

Det finns i vår moderna och kommunikativa tid en övermängd olika metoder för att 

utveckla sig andligt. Buddhistiska och indiska system av övningar är mer populära än 

någonsin. Många vill komma till upplysning genom sådana system. Man gör sig 

mycken möda för att förbli i Guds närvaro och använder alla slags medel för detta 

ändamål. gudskärlekens omedelbarhets dygd är mycket lättare och ärligare att prak- 

tiser, att göra allt för Guds kärleks skull, att utföra alla handlingar som våra omstän- 

digheter presenterar framför oss. Att i det lilla visa Honom vår kärlek och stärka hans 

närvaro i oss genom detta vårt hjärtas omedelbara umgänge med honom? Det be- 

hövs inga ord på sanskrit, inga manualer eller manér, man behöver bara ägna sig åt 

detta enkelt och uppriktigt. Som min farmor, bondmoran, uttryckte det: "Fader vår och 

en kaffeslurk mellan sysslorna!" 

Man får emellertid inte inbilla sig, att det för att älska Gud räcker med att offra sina 

handlingar åt honom, att anropa ho- 

nom om hjälp och att utföra akter av kärlek till honom. Om vi vid andra tillfällen låter 

andra gudar besitta oss och lånar oss till glädjeämnen som på ett destruktivt sätt 

förslöra och avtrubbar oss, händer inte mycket i vår kärlek till Gud. gudskärlekens 

omedelbarhets enkelhet förmår föra oss fram till gudskärlek  endast om vi är mycket 

uppmärksamma på att inte göra något som misshagar Gud - och vi behöver inte svä- 

va i ovisshet om vad det är. 

Det hjälper föga att ständigt tänka på dygd och frälsning, lika lite som det hjälper att 

vara fixerad vid synd och fall ut i världens destruktiva energier. Efter att ha gett oss 

helt åt Gud som gottgörelse för våra synder och för hans kärleks skull börjat göra av- 

kall på allt som inte är Han, kom vi snart till insikt om att vi inte har så mycket mer att 

göra på jorden under resten av våra korta liv. Det räcker med Gud, eller som det stod 

skrivet på ett klotterplank i Paris: Dieu seul suffit. 

Börjar vi uppföra oss på något speciellt sätt när vi lämnar allt för Guds skull? Kanske 

det sker en del förändringar och i vissa fall ser andra hur vi liksom gått in i ett nytt liv. 

Men i andra fall blir allt endast en smula lugnare och mer fyllt av stilla glädje. 

När vi glömmer bort oss själva helt och hållet gör vi saker på ett natuligt och an- 

språkslöst sätt - och detta kan förvissor verka nytt och chockerande för omgivningen! 

När vi varken tänker på paradiset eller helvetet, varken på våra föregående eller nu- 

varande synder, sedan vi väl en gång bett Gud om förlåtelse för dem och insett att 

Han lidit och dött för dem, blir vårt beteende därefter. Men det kan se olika ut för olika 

individer, nåden går in i kärl av varierande former. 

Vi kan tänka på alla de helgon som gått före oss till Hans stora enkelhet. Som Jo- 

hannes av Kronstadt skrev: "Vad innebär det att samtala med helgonen - olika per- 

soner olika dagar, året runt och under hela vårt liv? Det betyder att helgonen såsom 

våra bröder och systrar, men i fullkomligheten, är redo att hjälpa oss genom nåden 

från Gud. Vi lever tillsammans med dem i den himmelska Faderns hus, bara i olika 

delar av huset...vi kan alltid tala med dem och de med oss. Helgonen är nära vårt 

troende hjärta och är ögonblickligen beredda att hjälpa de som kallar på dem i kärlek 

och tro."