Omedelbarhetens nåd 3

Den som lever i omedelbarhetens nåd känner nästan ständigt sin ande 

upplyft  i lättsam tro, och det är oss nog. Det är det vi kallar Guds aktuella 

omedelbarhet, vilken innefattar  alla de andra slagen av  omedelbarhet 

och mycket mer. Så lever vi nu som om det inte fanns mer än Gud och vi i 

hela världen, vi samtalar överallt med Gud, ber honom om det vi behöver 

och gläder oss utan uppehåll med honom på alla möjliga sätt. 

Man bör dock veta att detta samtal med Gud äger rum i sjä- 

lens innersta djup, det är där som själen talar med Gud, hjärta 

vid hjärta, och det är alltid i en stor och djup frid som hon 

njuter i Gud. Allt det som händer utanför betyder inte mer för 

själen än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp 

och nästan aldrig stör det hennes inre frid. 

Att leva i Guds omedelbarhet är att vända sin ande till Gud eller 

att minnas Gud såsom närvarande i oss. Detta kan man göra 

med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.  För att återvända till 

vad vi sade om Guds omedelbarhet, vill jag  tillägga att denna milda och 

kärleksfulla blick på Gud omärkligt  tänder liksom en gudomlig eld i 

själen, som  kommer henne att flamma  upp i kärlek till Gud så häftigt, att 

hon är tvungen att utföra åtskilliga yttre handlingar för att dämpa och 

distrahera den, man ses ju som tokig annars ! 

Man skulle till och med bli förvånad, om man fick veta vad 

själen ibland säger till Gud, som tycks finna så mycket behag i 

dessa samtal, att vi tillåter själen allt, om hon bara alltid vill 

vara hos honom i sitt innersta. Liksom om vi fruktade, att hon 

skulle återvända till det skapade, sörjer vi för att hon har allt 

vad hon kan önska sig. Det gör vi så väl, att hon ofta inom sig 

finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak. 

Detta har hon inte önskat eller sökt skaffa sig själv på något 

sätt; hon själv har inte bidragit med något annat än sitt medgi- 

vande. 

Guds omedelbarhet så att  Kristi blod och kropp är min kropp 

och  mitt blod är alltså själens omedelbara liv och näring, som 

vi kan få åtnjuta när som helst. Med detta åtnjutande följer många

välsignelser. Stor renhet i levernet, en stor trohet i att öva sig att 

leva i denna omedelbarhet och i att rikta den inre blicken på Kristus. 

Man skall alltid göra detta milt, ödmjukt och kärleksfullt, utan att ge 

efter för någon som helst upphetsning eller oro. Glöm inte att

andliga former av upphetsning är lika onödiga liksom förstås religiös

oro för ens frälsning. Både oro och upphetsning är former av missnöje 

med Gud.  

Vi måste akta särskilt noga på att denna inre blick på Kristi kropp i vår

egen kropp föregår alla våra yttre manipulationer av ord eller ting, så att 

denna inre blick ledsagar allt vi gör. Eftersom det behövs tid och mycket 

ödmjuk enkelhet för att förvärva denna vana, får man inte bli missmodig, 

när man ofta brister däri. En vana uppstår endast med ödmjukhet, men 

när den väl är där, går allt med lätthet. Att Jesus är oss är det enklaste av 

allt men det sker endast med ödmjukhetens nåd.

Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som 

härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska 

och vara Kristus? Både när det gäller att börja och att avsluta 

våra handlingar i all livets aktivitet överhuvud? Det är i hjärtat som vi 

skall vara omsorgsfulla med att åstadkomma denna lilla inre blick. Det 

skall ske okonstlat, som vi redan har sagt, utan någon mental eller 

kroppslig anspänning. Det finns inget "bita ihop och få det gjort" över 

detta.  

Det är lämpligt, att de som börjar leva med denna omedelbarhetens 

enkelhet bildar några få ord i det inre som t.ex.: "Jesus Kristus, ditt blod 

och din kropp, här och nu." Eller "Min Gud, jag är helt din." Eller "Fader 

vår!"  Eller "Kärlekens Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta." Eller 

"Herre, omskapa mig efter ditt hjärta!" Eller några andra ord som 

kärleken inger för ögonblicket. 

Men man får ge akt på att anden inte blir förströdd och återvänder till det 

skapade, man måste hålla den fästad vid Kristus enbart, Han som är vårt 

liv. När vi ser att vi blir ansatta och drivna av  viljan, ser vi till att 

återvänder och förblir hos Gud. Ingen annan plats är verklig.

Om man troget lever i och för denna Kristi kropps och blods 

omedelbarhet, även om det är en smula svårt i början, har det på ett 

hemlighetsfullt  sätt underbara verkningar i själen. Det drar Andens nåd 

i överflöd till själen och leder oss omärkligt till denna enkla blick, till 

detta kärleksfulla skådande av Guds omedelbahet. Detta är det utan 

jämförelse lättaste och mest fruktbara sättet att leva. 

Jag ber er att lägga märke till att för att komma till detta till- 

stånd förutsätts ingen teologisk kunskap, ingen doktrin, ingen andlig 

övning, ingen späkning av något slag. Det är omöjligt att en själ 

som försöker kontrollera det andliga livet med vilja eller kognitiv 

ansträngning skulle kunna njuta denna Kristi omedelbarhet. För att vara 

förenad med Gud måste man helt och hållet lämna den skapade 

religionen. Den är bara mer värld, mer overklighet. 

Nackdelarna med att leva i Guds omedelbarhet är bristen på framgång i 

världen och ett rykte som en förlorare, en nolla, en värdelös individ. 

Fördelarna av att leva i Guds omedelbarhet är dock flera. Tron blir mer 

levande och verksam i livets alla situationer, särskilt i nödens stund. Stor 

nåd ges åt oss i frestelser och i det nödvändiga umgänget med andra 

människor i manipulationen av det skapade. Själen, som genom 

omedelbarheten blir van att uppliva tron i alla situationer, ser och känner 

nämligen genom en enkel påminnelse att Kristus är närvarande liv. Med 

lätthet åkallar vi Honom på ett verksamt sätt och får det vi har behov 

av just då. 

Man kan säga att vi i omedelbarheten äger något som närmar sig de 

saligas tillstånd mitt i vardagen. Ju mer vi går framåt med Kristus 

levande i oss, desto mer naturlig blir vår tro och till slut blir den så 

påtaglig att vi liksom kan säga: Jag tror inte mer, utan jag ser.

Guds omedelbarhet styrker oss i hoppet. Vårt hopp växer i proportion till 

vår samvaro med Kristus levande inom oss. I den mån som vår tro genom 

omedelbarheten tränger in i den Uppståndnes hemligheter, upptäcker vi 

en skönhet, som oändligt övergår de vackraste landskapen eller de 

vackraste människorna vi någonsin möter.

Genom omedelbarhetens nåd växer vårt hopp och tilltar i kraft. 

Härligheten hos det goda i Kristi direkta närvaro här, ger oss tillförsikt 

inför döden och resan hem. Omedelbarheten inger den personliga viljan 

en insikt om sin fåfänglighet och skänker en nyttig ringaktning för det 

skapade. Istället blir Kristi direkta närvaro en helig kärlekseld inom oss. 

Vi är alltid de facto hos en Gud som faktiskt till sitt väsen är en för-

tärande eld och låter allt som är i strid med honom återgå till 

stoft. Och då vi blivit upptända på ett sådant sätt, kan vi

inte leva annat än i sin Guds omedelbarhet, en omedelbarhet som tänder en 

brinnande låga som stillsamt lever i vårt hjärta.

Genom att leva i Guds omedelbarhet och genom denna inre blick 

lär själen sig att umgås så förtroligt och innerligt med Kristus i oss.

Nästan hela vårt liv blir till ständiga osynliga inre akter av kärlek, 

tillbedjan, förtröstan, tacksägelse. Ibland blir Kristus och vi själva till 

en enda akt, som inte upphör, ty Han fortsätter alltid att ständigt ge denna 

gudomliga omedelbarhet åt var och en av oss utan all urskiljning. 

Jag vet, att man finner få kristna som medger detta generösa givande från

Gud, man vill sätta alla sorters villkor för Gud och gärna döma själv i saken.

Men det är en nåd som Gud ger åt all själar eftersom Han redan före tidens början

dog för oss och frälste oss alla. Denna enkla blick av omedelbar nåd är en gåva från 

Givmildheten själv och inga skapade villkor berör den det minsta.

Men till tröst för dem, som inte klarar att ta emot en sådan enkel nåd och inte orkar

ägna sig åt denna omedelbarhet, vill jag säga, att vi till slut alltid kan lita på Gud, 

trots våra svårigheter. Kristi liv för alla är att leva i Guds omedelbarhet.